Det var längesen!
Två: an gick med raketfart och jag hoppas att det inte blir på samma viss med det sista året. Jag älskar verkligen tiden i gymnasiet och det sista jag vill är att allt ska vara över. Men samtidigt som önskar detta, längtar som bara den till dagen då jag står på flaket och skriker:
´´ Vi har tagit studenten, fan vad vi är bra!´´
Fan, vad jag ska kämpa det sista året! Välförtjända MVG:n ska jag gå ut med! Min handlingar vad gäller studierna det senaste två åren, har resulterat i många MVG:n och några enstaka VG:n (3).
Ett måste-göra-lista för denna sommar ser ni nedan:
- Ta körkortet (Det skulle egentligen ske senast majmånaden. Men det gick ej, då allt annat tog för mycket tid).
- Åka utomlands :) (Solsemester).
- Göra om mitt rum.
- Ta hand om mig själv och vila mycket.
- Jobba.
- Det handlar om minnen, minnen och återigen minnen.
-Njuta av sommaren, samt drunkna i kärlek från nära och kära.
Mer än så kommer inte jag på just nu. Fy , vad jag känner mer ofräsch. Måste nog ta en lång dusch, där peeling och dofter som är en fröjd för näsan ingår. See yaa!
Jobbar för fullt!
Hahhaha, det är fruktansvärt skrattretande att läsa om sig sjäv i tredje person.
XOXO/ Alicia
Otrolig vecka!
Gud, under de senaste tio dagarna har det hänt så mycket. Jag har fått träffa underbara människor från både Ungern och Italien. Oförgömliga minnen, som kommer att följa med mig livet ut skapadaes förra veckan. Italienare beskriver jag, som människor fulla av liv och glädje. Ungrare som en aning tillbakadragna, men fruktansvärt trevliga individer. Med öppna armar och varma leenden blir man bemött.
Det var endast ett få antal dagar sedan de gav sig iväg till sitt hemland, men deras frånvaro är redan saknad. Tårögda och snoriga var de flesta av oss, när vi till slut bestämde oss för att inse att det skulle dröja ett helt år innan vi skulle ses igen. Ja, om ett år skall vi alla mötas igen. Men det gör ont i mitt hjärta, då jag vet att en viss personen som jag också träffade under denna vecka aldrig kommer att bli min. Jag vet att man aldrig skall säga aldrig, men jag vet också att min önska är långt ifrån verkligheten jag lever i och att de icke kan sammanflätas.Men frågan är om jag skall slåss för det jag tror på eller om jag skall ge upp och nöja med att allting är som det är?
Det förstnämnda skulle många utav er uppmanna mig att göra och det tycker jag att ni har rätt i. Men faktum är att vägen dit kommer att kräva mycket och kosekvenserna kan bli kostsamma. Men jag har också en teori att om man alltid ger hundra procent så kommer allting till slut att lösa sig. Sedan så lever vi bara en gång och vi måste därför se till att hitta det som tillfredställer oss på alla möjliga nivåer.
Take Care ♥// Alicia
