Otrolig vecka!
Gud, under de senaste tio dagarna har det hänt så mycket. Jag har fått träffa underbara människor från både Ungern och Italien. Oförgömliga minnen, som kommer att följa med mig livet ut skapadaes förra veckan. Italienare beskriver jag, som människor fulla av liv och glädje. Ungrare som en aning tillbakadragna, men fruktansvärt trevliga individer. Med öppna armar och varma leenden blir man bemött.
Det var endast ett få antal dagar sedan de gav sig iväg till sitt hemland, men deras frånvaro är redan saknad. Tårögda och snoriga var de flesta av oss, när vi till slut bestämde oss för att inse att det skulle dröja ett helt år innan vi skulle ses igen. Ja, om ett år skall vi alla mötas igen. Men det gör ont i mitt hjärta, då jag vet att en viss personen som jag också träffade under denna vecka aldrig kommer att bli min. Jag vet att man aldrig skall säga aldrig, men jag vet också att min önska är långt ifrån verkligheten jag lever i och att de icke kan sammanflätas.Men frågan är om jag skall slåss för det jag tror på eller om jag skall ge upp och nöja med att allting är som det är?
Det förstnämnda skulle många utav er uppmanna mig att göra och det tycker jag att ni har rätt i. Men faktum är att vägen dit kommer att kräva mycket och kosekvenserna kan bli kostsamma. Men jag har också en teori att om man alltid ger hundra procent så kommer allting till slut att lösa sig. Sedan så lever vi bara en gång och vi måste därför se till att hitta det som tillfredställer oss på alla möjliga nivåer.
Take Care ♥// Alicia
