aliciiaa

Jag blundar, fäller en tår samtidigt som underbara samt mindre smickrande minnen spelas upp framför mig. Jag lér samtidigt som hela jag vill brista i gråt. Jag älskar livet lika mycket som jag undrar varför jag finns. Gräver jag djupt i mitt inre inser jag att jag vill leva lika mycket, som jag ibland önskar att jag vore död.

Uppfatta inte mig fel nu. Men ibland kan jag helt enkelt inte begrippa varför vi ska behöva lida så mycket, under tiden vi lever på denna jord. Varför vissa stunder och ögonblick krossar våra själ i tusentals små bitar.

Det gör ont i mitt hjärta när jag tänker på min unga ålder, nämligen arton. Det eftersom jag bara under mina ynka arton år har hunnit uppleva en stor mängd ondska från olika håll.

Medan många människor dagligen inte vill inse att döden är en del av livet, tänker jag på döden varje dag. I vissa fall som en vacker illustration, i andra fall som en oönskad upplevelse. Men tanken finns där oftare än jag skulle önska det. Jag försöker att skaka av mig tanken, men ju mer jag försöker desto oftare hamnar jag där, i det lilla svarta rummet i min hjärna. 

Jag avslutar min menning med tårarna rinnande längs mina rosiga kinder och citerar: "Det som inte dödar, härdar"

// Alicia